Så är vi hemma igen!

Efter 13 veckor och 1096 mil så är vi åter hemma på vårt kära Ringsholm. Snön ligger inte djup men några cm har vi. Huset var uppvärmt och backen skottad när vi kom, vad mer kan man begära? Något kallare än södra Portugal och Spanien men det är bara att bita ihop och ta sig igenom.

Det här var vår första riktiga långresa och även om vi fick förkorta den betydligt så har vi hunnit lära oss mycket på vägen.

  1. Att två personer och en ganska stor hund ska kunna samsas på de få kvadratmeter som en husbil ger, kräver rutiner, förståelse och tålamod. Men det gick, utan förtält också! Samarbete krävs, rätt person på rätt plats och det gäller att veta var man sätter ner foten, kanske ligger det en hund precis där.
  2. Allting kostar, så även att leva i husbil, men hur mycket? Inför vår resa la vi en budget, så här mycket får det kosta. Den höll, med allt inräknat (från tandkräm, hundmat, cafebesök, mat, campingar, ställplatser, gasol till försäkring o trafikskatt på husbilen) så har vi levt på 15 000 kr/mån. Det som tillkommer är diesel (0,97 l/mil). Trots detta har vi levt gott. Dessutom så har vi sluppit att handla saker, sådana tar plats och det har vi haft ont om. Saker löser sig självt!
  3. Klarar vi av att köra husbil i Europa? Trånga små städer i Frankrike och Portugal och tyska autobahn är något helt annat än lugna Sverige. Men bortsett från några små ”touch” med höger backspegel mot föremål som valt att stå för nära, så gick det alldeles utmärkt.
  4. Gasol och möjlighet att tanka utanför Sverige är en stående fråga i flera grupper på nätet. Vi tog det säkra före det osäkra och lät installera två fasta flaskor före avresan. Sen har vi nu fått lära oss att tanka med olika adaptrar. På vissa stationer så hade inte personalen koll på hur det skulle vara och trodde nog inte att vi gjorde något som var helt lagligt. ”Jag ser inget” var en kommentar på ett ställe. Men tankningarna har löst sig och vi har sluppit att leta efter stationer. Att dessutom kunna tanka i Luxemburg för under 50 cent/liter är också helt ok.
  5. En del har som mål att komma ner till värmen så fort som möjligt, och det är ok. Vi valde en längre resväg med ett lugnt tempo. Dessutom kanske lite udda resväg eftersom vi mötte väldigt få andra husbilar. De första svenskarna stötte vi på i Nantes, Frankrike. Men antalet husbilar ökade i takt med att vi närmade oss Algarve-kusten där många svenskar var långliggare.
  6. Att åka med husbil ger en frihet att välja vad som passar oss. Har vi velat stanna längre på något ställe som verkar vara intressant så har vi gjort det. Vi hade egentligen bara en plats och ett datum att förhålla oss till, Lissabon den 7/12, där söner och barnbarn skulle möta upp.  Både före och efter så var vi fria att styra över hur vi använde vår tid. Dessutom har vi uppdaterat våra geografiska och historiska kunskaper genom läsa på kring olika platser vi passerat. Det som berörde oss mest var de historiska platserna i Normandie och speciellt då Amerikanska krigskyrkogården. Att stå på samma plats där massor av soldaters liv gick till spillo ger ett annan perspektiv än att läsa om det. Det väcker starka känslor och påminner oss om en period i historien som vi aldrig får glömma. Bilden från denna plats

 Men det som vi har tagit till oss mest är den storslagna, skiftande naturen som vi har fått uppleva utmed hela vägen utmed Europas Atlantkust. Vi har vandrat på otaliga stränder, oavsett väder, och bara njutit av allt det vackra och mäktiga. I dessa stunder känns det som tiden står still. Vi är glada att vi tog beslutet att göra denna resa och det kommer inte att bli den sista. Även i framtiden finns det nya äventyr bakom varje krök. Vi har en plan….

För denna gången, TACK till alla er som har tagit er tid att följa oss. Välkomna tillbaka när vi är på geeee igen! /Eva, Lars-Olof och Elsa

Köge – första o sista natten på denna resa!

Här i Köge sov vi första natten på vår resa 21/10. Nu är vi tillbaka efter 98 övernattningar och knyter på så sätt ihop vår resrutt. Eftersom det är dåligt väder i södra Sverige så tar vi de sista 30 milen i morgon och hoppas på bättre resväder.

På grund av det kalla vädret i södra Tyskland och Schweiz så valde vi en mer västlig rutt upp mot Luxemburg. Via Nancy och Metz kom vi in östligaste Luxemburg och följde väg N10 utmed Moselfloden. Även om det var mulet och minusgrader så var det en vacker väg att köra.

Lite trafik och stillsamt tempo utmed N10 var som gjort för att ladda upp inför två kördagar på tyska autobahn. Mycket trafik och högt tempo, det gick väldigt  fort. Egentligen inget för oss, men ibland får man bita ihop och bara ta det.

Efter 75 mil landade vi på en lite välordnad ställplats strax före Puttgarden. När vi gjort diverse inköp i en stor, speciell affär, tog vi färjan över till ett grått och regnigt Danmark.

Eftersom det väntas snökaos hemma så valde vi att stanna på samma plats, Köge golfklubb, som vi använde som övernattningsställe första natten på vår resa söderut.

Vi vet vad vi har att vänta när vi nu kommer hem. Via vänner vet vi att solen fortfarande skiner i södra Spanien och Portugal, så vi  längtar naturligtvis tillbaka och börjar planera för nästa resa. Det är viktigt att se framåt och ha mål i livet.

Vår resväg de senaste fyra dagarna

Nu har vi mött vintern!

Sedan förra blogg-inlägget har vi kört 30-35 mil per dag och vi närmar oss Ringsholm för varje dag som går. Genom norra Spanien valde vi de stora vägarna för att komma hem fortare. Nu när vi kommit in i Frankrike kör vi återigen på de mindre vägarna eftersom vi inte behöver ha så bråttom längre. I måndags kom det väntade beskedet att mamma/svärmor stilla somnat in.

Från början hade vi planerat att köra in i västra Schweiz och utmed Rhenfloden men kylan i den delen har gjort att vi valt en mer västlig rutt. Vi har därför de senaste dagarna passerat Lyon och Dijon.

Igår kväll när vi parkerat vid en vingård, Domaine de Grande Ferriére, började det falla lite lätt snö. När ägaren av vingården bjöd in oss att provsmaka gårdens sortiment  tackade vi inte nej. Detta resulterade naturligtvis i inköp av x antal flaskor, vilket får ses som en avgift för ställplatsen. Helt OK! Trots våra obefintliga kunskaper i franskan och värdens tillika obefintliga kunskaper i engelska, så fick vi verkligen användning av kroppsspråket. Gav många glada skratt.

I morse när vi vaknade så mötte oss ett vintrigt landskap. Vinstockar i raka rader var täckta med snö! En som gillar detta är Elsa som älskar att springa fritt och jaga snöbollar. Förutom vin är ägaren intresserad av gamla maskiner, traktorer och bilar.

Vägen därifrån och hit upp, ca 20 mil, har kantats av fält med vinstockar. Snötäcket skapade vackra mönster av alla fälten. I vissa områden utnyttjar man i stort sett all mark till odling, ända fram till hustomterna. Vi förstår att detta måste vara en viktig industri för många här.

Utmed vägen har vi sett flera historiska monument. En plats som kändes bekant var Varennes. Här skapades viktig historia för ca 225 år sedan när den flyende kung Ludvig den 16:e och hans hustru drottning Marie-Antoinette stoppades, avslöjades och tvingades återvända till Paris. Båda avrättades senare. Vi svenskar har en del i kungens flyktförsök genom greve Axel von Fersen (drottningens älskare), som organiserade flykten. Mer om denna händelse finns att läsa här.

Just nu befinner vi oss i Langres och en ganska ny ställplats. Här kurar vi i husbilen, ullstrumporna på och sakta men säkert försöker vi anpassa oss till ett svalare klimat. Ute är det strax under noll men lite blåst gör att det känns kallare. Ställplatsen har el så värmen är inga problem. Utanför ligger snön några cm djup och utsikten från husbilen är milsvidd.

Resten av vägen hem kommer att gå via Luxemburg, Tyskland och Danmark och om det går som vi tänkt är vi hemma nästa vecka.

Senaste veckans resväg, fram till idag har vi kört ca 925 mil sedan start 21 okt.

Ibland blir det inte som man tänkt sig!

Planen för vår resa var från början att följa kustvägen upp till franska Rivieran och göra några längre stopp på solkusten. Men ibland blir det inte som man tänkt sig. På grund av sjukdom hos nära anhörig så blir planen en annan. För att komma snabbare hem så använder vi inte längre de mindre vägarna utan A7/E15. Därigenom avkortar vi också vår resa med 1-1,5 månad.  Så därför har vi nu sett Alicante, Benidorm och Valencia med sina stora hotellkomplex på avstånd. Vi  förstår att detta är populära turistmål att åka till, men inget för oss. Men vi har ändå lyckats hitta små, fina ställen där vi övernattat.

Bland annat så har vi gjort ett besök i Nerja, ca 50 km öster om Malaga. Här har vi varit tidigare och det är ett stället som vi alltid längtar tillbaka till. Vid de tidigare besöken så har det varit under sommarsemestern och väldigt mycket turister. Helt förklarligt därför att Nerja anses som en av de mest populära turistorterna längs Costa del Sol. Vid denna tidpunkt är dock tempot mycket lugnare. Staden var från början en liten fiskeby men har lyckats behålla sin charm med vitkalkade hus, kullerstensbelagda gator och gränder. Att stå på ”Balcon de Europa” tillsammans med Alfonso XII och blicka ut över Medelhavet ger ett inre lugn som vi var i behov av just nu. Att dessutom höra toner av vacker musik ger upplevelsen en ännu större dimension.

Vi fortsatte vägen öster ut och färdades genom ett landskap som mil efter mil täcktes av stora plasttält med grönsaksodlingar. Precis överallt. Kanske inte så vackert men det måste vara en viktig inkomstkälla för många. Själva landskapet påminner mer om Mexico eller Nordafrika, högland, torrt, kargt, lite växtlighet och mycket sand.

 

Till slut hamnade vi i  Los Albaricoques, där vi övernattade. Här har det spelats in riktiga cowboyfilmer, vilket är helt förståeligt med tanke på miljön. Det var nästan så vi kunde höra hästarnas snabba framfart och känna krutlukten. Med lite fantasi hörde vi vargarna yla ute på prärien, men i själva verket var det bara hundar som vaktade. Ställplatsen vi stod på var nyanlagd så allt var fräscht och välplanerat. Kvinnan som sköter om anläggningen var väldigt mån om oss som besökare och tackade oss för att vi kom till den här delen.

Nästa etapp tog oss genom bergsmassiv, tunnlar och höga höjder. Mandelträden i de soligaste delarna har börjat slå ut med sina vitrosa blommor. Det påminde oss om våren med blommande körsbärsträd därhemma och lite hemlängtan kom över oss.

Men det gick snabbt över när vi stannade för att fika. Vi parkerade vid en citronodling och när vi öppnade dörren hade vi citroner precis utanför.

Vi passerade  Benidorm, som är den största och mest kända turistorten på Costa Blanca, och såg de höga skyskraporna på avstånd. Tack för att vi slipper bo här!

Idag, torsdag, har vi kört ytterligare ca 30 mil och har hamnat i Peniscola på en liten camping utanför själva centrum. Vi tänkte egentligen övernatta på Camping El Eden men ett otrevligt bemötande och ett absolut nej till att godta en kopia på vårt ACSI rabattkort för 2019 (genom mobilen), gjorde att de slapp en inkomst från oss. Samtidigt gav det oss möjlighet att se lite mer av det gamla Peniscola och odlingar i mindre skala jämfört med det vi sett tidigare utmed vägarna. Vi fick återigen se de stolta kronärtskockorna på nära håll.

I morgon drar vi vidare och kommer att vara i närheten av gränsen  till Frankrike framåt eftermiddagen. Eftersom vi har fått ta den snabbaste vägen upp så ger det oss anledning att återkomma till Spanien vid en senare resa. Då är det kustvägen N340 från Barcelona till Cadiz som gäller!

Vår resväg de senaste dagarna sedan vi lämnade Camping Cabopino strax väster om Fuengirola.

Bye bye till Västeuropas kust

Så har vi efter 80 dagars resa och 705 mil tagit oss ner till Spaniens och Europas sydvästligaste udde, Tarifa. De första 50 milen från Växjö till Ribe på Jyllands västkust var mer en transportsträcka. Här började den egentliga ”kustresan” för oss. Från Ribe hit ner så har vi nog färdats ca 600 mil med kusten i sikte i stort sett alla dagar. Lite utvikningar inåt land har vi dock kostat på oss för uppleva speciella områden. Eftersom  kusten har varit vårt ”tema” för resan så har vi hunnit uppleva många olika typer. Från långa, breda sanddyner utmed danska, tyska och holländska kusten till den väldigt dramatiska kusten i norra Spanien och norra Portugal. I och med den sista delen av den spanska kusten utmed Atlanten norr om Tarifa kom vi åter till de långa sandstränderna.

Sist vi skrev i vår blogg tog vi farväl av Portugal. Trettonhelgen firade vi in på camping Sanlucar. Inte den helt bästa vi övernattat på. Men vi har lärt oss att 6 januari är en viktig dag här i Spanien. Den firas till minne av att de tre vise männen kom till Betlehem med gåvor till Jesusbarnet. Firandet märkte vi  genom att folk samlades på gatorna, fyrverkerier sköts och stämningen var hög. Med omtanke om vår Elsa lämnade vi detta firande och fortsatte till Cadiz där vi tillbringade några timmar på stranden. Det var betydligt lugnare här.

Därifrån tog vi oss till Zahora, ett lugnt lite ställe precis vid kusten. Flera skriver inlägg om de farliga larverna som vid denna tid på året tar sig ner på marken. Nu har vi sett dessa i verkligheten. Inom Camping Pinar San José finns det många pinjeträd, men här sprutar man gift för att få kål på larverna.

Däremot i den stora naturparken utanför är man tvungen att ha koll på sin hund. Vi såg mängder av kokonger fyllda med larver som hängde i grenarna. För att vara på den säkra sidan tog vi Elsa i cykelvagnen när vi tog oss ner till fyren Faro de Trafalgar. Härifrån kunde vi till och med se över till Afrika och Marocko. 

Dagen efter hade vi som mål att besöka Finca San Ambrosio, som vi fått tips om skulle vara en sevärd plats. Vägen slingrade sig genom den täta, gröna pinjeskogen men tyvärr nådde vi inte ända fram, eftersom  det  inträffat en trafikolycka som blockerade vägen. 

Det blev en utmaning för oss att vända Piloten men med polisens hjälp kunde vi komma runt utan besök i de djupa dikena.  Vi fick välja ett annat mål och kom i stället till Vejer de la Frontera. Vägen upp till staden är krokig, guppig och smal. Men väl uppe på kullen, 200 m över havsytan, ligger staden som bländade oss med sina vita husfasader.

Eter fyra övernattningar i Zahora satte vi kursen mot Europas sydvästligaste udde, Tarifa. Vi har varit här tidigare och vet om att det blåser mycket här, så även denna dag. Att detta är ett paradis för de som gillar Kite-surfing är inte svårt att förstå. För oss andra räcker den lilla staden, den är vacker och värd ett besök. Vill du dessutom ta dig till Marocko så tar det endast 50 minuter med färja över. Det korta avståndet här över till Afrika gör också att mängder av flyttfåglar tar vägen över sundet höst och vår.

Genom att vi lämnade Tarifa vände vi också Pilotens nos med riktning hemåt, längre söder ut kommer vi nämligen inte. Men det ska bli kortare hem, bara ca. 350 mil. Nu tog vi oss över till Medelhavs-sidan och La Linea. Eftersom vi varit på Gibraltar flera gånger tidigare gjorde vi enbart en övernattning nere vid hamnen med den mäktiga klippan i blickfånget.

Nu befinner vi oss på camping Cabopino i Marbella som tydligen är ett väldigt populärt ställe för engelsmän. Kustremsan här nedanför räknas som en av de allra vackraste i den här delen. Det här var ett planerat stopp för att åter få träffa Jakob, även om det blev tidigare än planerat.