Lisboa by Night and Day!

Utmed ”Silverkusten”, sträckan mellan Porto och Lissabon, har vi haft turen med vackert väder och fina solnedgångar. Av många anses denna sträcka som den vackraste i Portugal och av det vi har sett är det bara att instämma. Så, ni som ska ska åka hit ner, ta er den tiden,det är det verkligen värt! Att åka vid den här årstiden innebär väldigt få turister, vilket vi tycker är positivt.

Lissabon har varit ett av våra etappmål. Varför? Jo, Joakim med lilla Kerstin (son och barnbarn) bokade tidigt in en weekendresa hit för att vi skulle kunna träffas. Ytterligare en son, Jakob, kom inflygande från Malaga, till vår stora överraskning o glädje. Förutsättningarna för våra aktiviteter fick naturligtsvis utgå från Kerstin, 3,5 år. Trots detta har vi hunnit se en hel del. Det fina vädret har gjort att vi spenderat mycket tid utomhus. Vi besökte Oceanario de Lisboa, med stora akvarium som passar både liten och stor besökare. Ett måste var att ta en tur med den kända, gamla spårvagnen.

Med utgångspunkt från Rossiotorget hann vi strosa längs gatorna och njuta av miljön. Trots att det var mycket folk så var det väldigt lugnt o rofyllt.

När mörkret hade infunnit sig så blev det en magiskt känsla för oss alla med all den utsmyckning som tändes upp.

Mitt i allt detta vackra står riddarstatyn Dom Pedro och ser ut över Rossiotorget.

För Kerstin var det många intryck. Det gällde att kolla in mycket, till och med att känna och titta på de små gatstenarna var spännande. Att hoppa på ett ben, att följa snirkliga mönster och hålla balansen får ta sin tid.

Här i Lissabon finns något att uppleva för alla. Staden är fylld av konst, historia, musik, dans och arkitektur, många byggnader här är klassade som världsarv.

En riktig höjdare, som man inte bör missa, är ”Time Out Market”, en stor saluhall nära stationen. Här kan man tillbringa flera timmar med att äta och dricka gott. Ett 20-tal stånd erbjuder smårätter i hög klass och till vettiga priser. Till och med på en vanlig måndags eftermiddag var det feststämning, och spontandans förekom till en liten orkester. Inte precis det vi är vana vid hemifrån.

Våra dagar i Lissabon avslutades med en vacker solnedgång med den mäktiga Jesus-statyn i bakgrunden.

Själva statyn av Jesus är 38 m hög och står på ett 82 m högt fundament. Eftersom vi hade vår boplats tre nätter på en parkering på norra sidan av Rio Tajo så var statyn det första vi såg varje morgon och det sista när vi gick och la oss framåt natten. Ställplatsen är en allmän parkering parkering, helt gratis, och vi var inte ensamma. Fullt med husbilar, en del riktiga långliggare. Trots fredagsdisco som slutade kl 06.30, dessutom två stycken som inte var synkade, så upplevdes platsen trygg. Väljer man en sådan central plats så gäller det att gilla läget utan att gnälla. Dessutom får man se fler sidor av samhället, allt är inte rosa.

När vi hade sagt hej då till vår nära o kära lämnade vi Lissabon. Vi tar med oss många fina och goda minnen härifrån och kommer säkerligen att återvända. Det finns mycket kvar att utforska.

Vår resväg den senaste veckan, från campingen söder om Porto till Lissabon camping där vi låg en natt för att njuta av riktigt mycket dusch igenPorto - Lissabon

Jingelbells i Peniche!

För fösta gången under resan har vi fått höra julmusik som vi känner igen. Här i Peniche, den västligaste punkten på Portugals fastland, är det julstämning o pyntat.Men det fanns också annan konst att beskåda. Ett projekt från en skola.Natten har vi tillbringat vid hamnen med utsikt över havet. Kostar 1,70 euro fram till 12 idag. Helt ok!

Från lugnt vatten till dramatisk kust

Vi sa hej då till ett grått och regnigt Porto i torsdags förmiddag. När vi kom fram till ställplatsen i Estarreja hade dimman lättat och vi fick en skön eftermiddag/kväll. Efter en god natts sömn gick vi en runda i byn och hittade en djuraffär där vi tänkte att vi skulle köpa hundfoder. Tyvärr fanns inte vårt märke i deras sortiment men vi fick tips om vart vi skulle vända oss. Det fick bli en tillbakasväng på 2 mil och som tur var så fann vi det vi sökte, sista säcken blev vår, ibland ska man ha tur. Med ett problem mindre passerade vi åter Estarreja och fortsatte till Aveiro, som ibland kallas ”Portugals Venedig” på grund av de kanaler som finns där. Där finns också möjlighet att åka en båttur med ”Moliceiro” som är en båt som liknar en gondol. Aveiro har långt tillbaka i tiden varit en viktig hamnstad men 1575-talet slammades infarten igen i en väldig storm och det skapades laguner. Först på 1700-talet grävde man en ny öppning ut mot havet.

Nu är Aveiro en liten lugn stad. Vi njöt av de vackra husfasaderna som är klädda med kakel i olika mönster. Det vackra vädret gjorde sitt till. Det tog lite tid att gå igenom ett stort affärscenter med lockande utbud, för vår del var det mest att gå runt och titta på julpyntningen och lyssna på gatumusik. Vi passerade också vännernas bro där mängder av färgglada band täckte broräckena. Fler bilder här!

Förra fredagen påtvingades vi ”Black Friday” med väldigt många lockerbjudande. Här i Aveiro var det naturligtvis också många erbjudanden i affärerna. Vi stötte på en grupp unga tjejer som gjorde reklam för ”Green Friday”. Genom att handla i vissa butiker i stan så bidrog affärerna med 10 euro till att plantera ett träd. När vi idag (måndag) har sett milsvid med brand- och stormskadad skog utmed kustvägen söder ut, förstår vi att återplantering är nödvändig. Med en känsla av sorg blev vi påminda av Gudrun-stormen som vi drabbades av 2005. På vissa ställen har man röjt upp efter de väldiga skogsbränderna 2017. Bränderna är de hittills största i Europa och minst 64 människor miste sina liv.

Att sen efter allt detta drabbas av storm med mängder av knäckta träd kan inte vara lätt. Vad händer med vår planet?

Lagom till advent så låg vi still på Barra camping utanför Aveiro under två dygn. Här blev både invändig och utvändig städning av vårt hem. En liten, mini mini adventsljusstake pryder vårt fönster nu.

Vi firade in advent i solsken och 18 graders värme tillsammans med våra nya danska vänner, Maryann och Kim, vi hoppas vi kan träffas längre fram under vår resa.

När vi sen reste vidare valde vi de riktigt kustnära vägarna M592 o N109 och hamnade i söndags eftermiddag i Figueira da Foz. En ställplats dit många återkommer gång efter gång. Havet ligger framför en och ett ständigt dån från vågorna ljuder. Vi blev riktigt kulturella genom att av en slump hamna utanför ”Fiskarnas hus” där lokala sångförmågor och musiker skulle underhålla. När vi frågade vad som pågick blev vi inbjudna att delta. Istället för de traditionella julsångerna fick vi nu lyssna till portugisiska glada och taktfulla toner. Vi förstod inget men det var trevligt.

Idag har vi fortsatt utmed kusten som har ändrat karaktär. Havet bryter in med stor kraft mot väldiga klippblock och bildar skummande vattenkaskader. Både fascinerande och skrämmande.Ikväll så har vi slagit läger i Foz do Arelho, i viken framför oss ligger vattnet stilla.

”Rota do Romanico” i mopedfart

Förra inlägget avslutade vi med vårt stopp i Peso de Regua, vilket är en bra utgångspunkt för att utforska området i Dourodalen. För oss var det också en bra ställplats eftersom vi kände oss trygga och säkra där. Uppe på höjden den andra sidan floden står Sandeman och vakar över staden, ställplatsen och apelsinträden som är överfulla med frukt (det vattnas i munnen och kliar i fingrarna…).

Vi tillbringade två nätter här. När vi kom dit första kvällen regnade det och var allmänt småruggigt så vi ville utnyttja elstolpen. För detta behöver man vända sig till personalen på en bar strax bredvid. Dessvärre kom vi efter stängningsdags men en hjälpsam holländare förstod vårt dilemma och erbjöd sig dela sitt uttag. Vilken tur för oss, men man ska inte va glad för länge. Framåt kvällen började det blåsa ordentligt, vår husbil gungade rejält trots att vi låg i lä bakom holländaren. Plötsligt går strömmen i hela staden. Allt svart för några sekunder innan omkoppling skett. Vad händer mer, jo, säkringarna till samtliga eluttag kvar i off-läge. Kvällen efter gjorde vi rätt för oss och betalade hela 3 euro, och det fungerade hela natten! Innan vi lämnade platsen så tog vi en tur på stan för att inköpa lite småsaker och se oss omkring. Det som slog oss var att det fanns många frisersalonger och några var väldigt små. Priset på klippning där måste var lågt eftersom hyran inte kan vara hög, eller??

Vi valde att följa väg 108 som följer floden Douro nästan hela vägen in till Porto. Under stora delar av sträckan så kallas vägen för ”Roto de Romanica” eller Romarnas väg. Vägen slingrar sig fram mellan små samhällen som ligger tätt. Nere i dalen ser vi vita hus och runt omkring ligger vinodlingarna i terrasser. Bilden av Portugal som vi tidigare föreställt oss fick vi nu se i verkligheten.

Dagens resa gick inte fort, husbilens dator visade en genomsnittshastighet på 30 km/tim. denna dag. Ändå kanske fortare än när traktens berömda portvin transporterades med flodbåtar ner till Porto och dess vinlager förr.

Idag har vi varit inne i Porto och strövat i den gamla stadsdelen Ribeira. Här finns många trånga gränder att utforska. De gamla husfasaderna med färgglada dörrar och utsirade balkongräcken är en fröjd för ögat.

Vi besökte även kyrkan ”Igreja de San Francisco”, som började byggas på 1300-talet. Här finns många välbevarade målningar, skulpturer och ett högaltare som är klätt med mer än 200 kg guld. Innan läs- och skrivkunnigheten var utbredd så användes skulpturerna med bibelmotiv i undervisningssyfte. Ett av de mest kända är Jesus stamträd.

Tyvärr missade vi att ta oss till Portos järnvägsstation, Sao Bento railway station”, där väggarna är utsmyckade med kakelplattor i blå toner som beskriver historiska händelser.

En traditionell Barcelotupp (Portugals nationalsymbol) fick bli vår souvenir härifrån. Läs gärna legenden om ”Barcelos tupp”.

När vi lämnade campingen i morse så var vår tanke att ta oss till en större parkering två km från gamla stan. Vi planerade att stå kvar där över natten men ingen Sandeman vakade här, två husbilar hade haft inbrott igår natt. I Peso de Regua träffade vi ett franskt par som hade haft inbrott förra veckan, just här. Så efter stadsvandringen tog vi beslutet att inte utmana någon utan återvände tillbaka till campingen för en andra natt.

Vår resväg hit till Porto och camping Parque Orbitur CandieloRegua - Porto.JPG

Naturupplevelser i norra Portugal

På grund av en heldag med regn i lördags, så blev det mycket tid att tillbringa i husbilen. Efter ca 10 mil så kom vi till Camping Queimadela utanför Fafe. Tack och lov så hade det lättat på söndag morgonen och vi bestämde oss för att gå ner till en liten sjö innan vi skulle åka vidare. Solen värmde gott, det var stillsamt och tyst så i stället resulterade det i en vandring runt sjön på 3-4 km med en fantastisk natur. Elsa hade mycket spring i benen och var lycklig för att få röra sig fritt. Leden vi följde gick uppför och nerför, genom smala passager och steniga stigar. I dessa stunder har tiden inte så stor betydelse utan det är här och nu som gäller. Bilderna får tala för sig själva.

När vi hade läst på lite mer om de inre delarna av landet så lockade Douro-dalen och Tras-os-Montes med vinodlingar i terrasser och quintas (vingårdar). Eftersom vi kom iväg rätt sent så kom skymningen snabbt och vi såg inte så mycket av naturen. Men vi förstod att det måste vara väldigt vackert här. Så därför, efter en övernattning här i Peso da Regua, har vi idag gjort en utflykt längs med floden Corgo´s östra sida upp till Vila Real, för att sen åka tillbaka hit ner till samma ställplats på den västra sidan. En resa på ca 6 mil med en värld full av vinodlingar i prydliga terrasser. Här har man verkligen fått anpassa sig efter naturens utformning och vi förstår att det har krävts mycket möda och svett för att kunna bruka jorden.

Fler bilder här

Området kring floderna Corgo och Duero är det område som först skapade kungariket Portugal. Reser man längre nord-ost så kommer man ännu längre in i Tras-os-Montes ( landet bortom bergen) som är den fattigaste och den minst kända regionen. Här lever traditionerna kvar och befolkningen har sitt eget språk. Det sägs att förr i tiden var det många personer som i andlig eller politisk flykt sökte sig hit till denna ensligt belägna plats. För vår del får vi vänta att utforska detta området vid en annan resa, men visst låter det spännande!!!!! Läs mer här

Nu är vi tillbaka i Peso de Regua och stannar här ytterligare en natt för att imorgon följa floden Douro i riktning mot Porto.

Senaste dagarnas resväg:Soajo-Regua

Vår vandring på El Camino!!!

I går lämnade vi Bertamiráns för att ta oss den sista milen in till Santiago de Compostela. Cirka 80 000 vandrar varje år El Camino så vår tanke var att utöka denna siffra genom att besöka slutmålet för pilgrimernas vandring. Inte av religiösa skäl men av ett intresse för att se den omtalade katedralen. TomTom var inställd på en parkering som ligger centralt, så det här skulle bli bra. Men det visade sig vara lättare sagt än gjort. Vi cirkulerade runt, runt för att hitta parkering, vid tre tillfällen trodde vi oss ha fixat det, men icke, ”parkering för boende med tillstånd”. Om det är ont om parkeringsplatser vid denna tid på året, hur är det inte då vid högsäsong? Eller när det inte finns plats att parkera för vanliga personbilar så förstår Ni säkert att det inte var lätt med en husbil!Avståndet till centrum blev längre och längre, så efter ca 1,5 – 2 timma så gav vi upp. Men vi korsade centrum minst två gånger så om vi inte gick i Heliga Birgittas fotspår så körde vi säkert över dem någon/några gånger. Läs gärna mer om aposteln Jakob ( Jakob=Santiago på spanska) och hans öde.

Vår färd gick därför vidare söder ut, vägen kantades av eukalyptusträd och pinjeskog. Men här odlas också vindruvor. På grund av det fuktiga klimatet så ser odlingarna lite annorlunda ut denna regionen. Vinrankorna växer på höjden på pergolaliknande ställningar. Detta är ett traditionellt sätt och används för att skydda druvorna från fukten underifrån. Dessutom skapas markyta för annan odling. Sett ovanifrån ger vinodlingarna ett inbjudande intryck med sitt färgsprakande lövverk. Nu har vi också kommit så långt söder ut att vi ser mer träd med apelsiner och mandariner. Eftersom vädret växlar snabbt med solsken ena stunden och regn den andra, så är det en god ide att ha regnkläder och paraply med sig.

IMG_6486[1]

Vi färdas 10-15 mil varje dag men under de senaste dagarna har vi knappast mött en enda husbil. Det här kanske bekräftar att den här delen av Spanien är lite bortglömd av oss turister. Även om vädret kunde ha varit bättre så tycker vi att det har varit en positiv vistelse.

Vår resa gick vidare mot Pontevedra och Arcade där vi hittade en ställplats med havsutsikt inne i en vik.

IMG_6493[1].JPG

Vår plan för hela vår resa har varit att följa kusten men vi är inte sämre än att vi kan ändra oss. Efter tips från en resvan Facebook-administratör (LW) och med hjälp av google translater så har vi efter gränspassagen Spanien/Portugal dragit oss inåt landet. Nya serpentinvägar uppåt men lite bättre än vad vi tidigare erfarit. Men det var värt mödan. Nu befinner vi oss nämligen i Soajo, en liten by vid kanten av Parque Nacional Peneda-Gerés, Portugals enda nationalpark.

IMG_6487[1].JPG

Själva byn ligger på en sluttning utmed floden Lima och har en stor uppsättning av ”granaris”, små förrådshus, som används för förvaring av säd. Förråden är uppbyggda på stenstolpar på en gigantisk granitklippa/platta. I den gamla byn slingrar sig stenlagda smala, små vägar mellan stenhusen, många med små köksträdgårdar och en vinstock.

IMG_6488[1].JPG

IMG_6492[1].JPG

IMG_6489[1].JPG

IMG_6490[1].JPG

Även om vägen hit upp är krokig så är det värt mödan, tack för tipset. Fler foton hittar du i Galleriet

I morgon bär det av mot ett annat av tipsen, Estoraos.

Vår resväg de sista två dagarna

Bertamiranz-Soajo.JPG

Från San Sebastian väster ut

Vi har alla fått se bilder från södra Spanien med massor av regn. Här uppe i norra delen har det däremot varit fint väder med klarblå himmel och kring +20. Så vi kan inte klaga. Men efter några dagars vila så var det dags att återigen ge sig ut på vägarna. Vi valde att ta den riktigt kustnära vägen som passerar Monte Igueldo.  Vägen slingrar sig vackert fram uppe på höga höjder och djupa dalar. På ena sidan ser vi det väldiga havet som väller in och slår mot klipporna. img1542836042420[1].jpgimg1542838110444[1].jpg

Vänder vi blicken inåt land så ser vi ett kuperat grönskade landskap med lövträd och ängar. Längst ner ser vi med jämna mellanrum motorvägen där bilar rusar fram. De missar mycket av det vackra vi får uppleva. Men det har också sina baksidor att ta de små vägarna. Många kurvor som ska passeras, många andra trafikanter, även cyklister, som ska samsas om utrymmet. Att få en långsamtgående traktor framför sig några km och utan möjlighet till omkörning är ingen höjdare.  Efter ca 7 mil så var vi ganska nöjda men ingen återvändo, det var bara att gilla läget och fortsätta på serpentinvägen i ytterligare 3 mil. Har man minsta anlag för åksjuka och låg stressnivå så är vägen inte att rekommendera. När vi kom fram till dagens mål, Bermeo, så hade vi åkt 10 mil på ca 4 timmar. På ställplatsen fick vi som väl var den sista platsen, det var nog 15-20 bilar som övernattade här.img1542837699492[1].jpg

Dagen efter, i söndags, tog vi det lättare alternativet med lite större vägar och hamnade ute på landsbygden. Även här ett bedårande landskap med höjder, dalar och havet som inger respekt både när man lyssnar och ser det. Området präglas av små gårdar som brukas med ganska små jordbruksmaskiner i jämförelse  med de som vi är vana vid hemma. Ställplatsen, Parking Las Hazas, Cobrezes,  omringas av flera kyrkor med klockspel varje halvtimme, betande hästar, kossor och får. Vår granne, tuppen, var uppe tidigt och väckte oss med sin höga stämma. Även lukten var välbekant och gjorde att vi kände oss hemma här. Värden för ställplatsen var mycket vänlig och hjälpsam och med gester och kroppsspråk så förstod vi varandra hyfsat bra. Kartor med vandringsleder underlättade vår kvällspromenad som ledde oss till den yttersta kanten där marken stupade rakt ner mot havets bränningar. Så mäktigt!img1542838162737[1].jpgimg1542836354980[1].jpg

Efter sedvanliga morgonbestyr dagen efter (måndag) fortsatte vi vår färd väster ut mot Candas. Även denna dag sken solen från en klarblå himmel. Här fick vi också en stor naturupplevelse när vi på långt håll kunde se de snötäckta bergstopparna mot den blå himlen. Den bilden fastnade på näthinnan och kommer sitta kvar länge. Med allt det gröna omkring oss och ca +20 är det svårt att förstå att vi befinner oss i november månad. img1542836974789[1].jpg

Tyvärr så höll inte vädret i sig så när vi kom fram till kvällens mål, Candas, så föll regnet i strida strömmar. Det hjälper ingen att hänga läpp, så på med lämplig klädsel och en rask promenad ner mot centrum och hamnen. Denna dag hade vi en anledning att fira lite extra och därför bestämt oss för restaurangbesök. Det var lättare sagt än gjort eftersom det inte fanns så många ställen att välja på. Men vi hittade en lokal restaurang som vi senare besökte och fick en kulinarisk upplevelse. Återigen så blev vi påminda om att här är vi i Spanien och här i Spanien talar man, ja vadå? Jo, spanska. Som väl var så hade de menyn på engelska. Problemet var bara att servitören hade lite svårt att håll koll på vilken rätt vi beställde. Vi blev förvånade och kanske också lite förskräckta när det från den beställda kycklingrätten, som var mörkt (?), sipprade rött blod och där varje skiva hade en benbit. Vi ifrågasatte om det verkligen var kyckling men servitören vidhöll envist att det var pollo. Efter en vända in på grillen, alltså köttet, så fann vi oss i vårt öde och tog oss an maten. Svårt att argumentera utan språk. Kycklingen hade fått byta skepnad till nötkött vilket sedan bekräftades i notan. Efteråt så kan man skratta åt det hela, men ….. img1542836131675[1].jpg

I går, tisdag och idag har vi förflyttat oss ytterligare väster ut och befinner oss nu i Galicien. Denna del kallas ibland för Spaniens ”gröna hörn” och är landets yttersta nordvästra del. Det är få turister som söker sig till denna del, kanske beroende på det varierande väder som råder med regn och dis omväxlande med solsken. MEN vilka fantastiska regnbågar vi fick se på himlavalvet. Fisket är en mycket viktig näring här och förser stora delar av Spanien med fisk och skaldjur. Fjordarna med sitt bräckta vatten, rias, skapar en speciell miljö och räknas till ett av väldens viktigaste fiskeområde. Det galiciska köket består därför ofta av fisk och skaldjur.

I morgon ska vi ta oss in till Santiago de Compostela och vandra några steg i den heliga Birgittas fotspår. Vi ska också titta på katedralen med samma namn som staden och som byggdes på 900-talet, enligt sägnen på resterna av aposteln Jakobs benrester. Mer om detta senare!

Senaste dagarnas resa från San SebastianSan Seb- Bertamirans.JPG

 

San Sebastian eller Donostia på baskiska

Nu har vi legat still med tre hela dagar inne i San Sebastian. Det har minsann inte varit svårt att fördriva tiden här. Vi har njutit av underbara dagar med sol från en klarblå himmel och +20 eller mer, det blev till och med ett bad i Biscayabuktens vatten. Något kyligt men uppfriskande. Vi har stått på en camping ca 5 km utanför, vår vänlige campingvärd har kört oss till närmaste busshållplats och sen hämtat oss där framåt kvällen. Eftersom endast små hundar i kasse får åka med på spanska bussar och Elsa är lite för stor för detta, så har det blivit många steg fram och tillbaka till centrum. Samtidigt hinner vi se mycket mer. img1542397091665[1].jpg

Staden har flera långa och breda sandstränder där människor aktiverar på olika sätt. Till och med kostymherrar drar av sig skorna och kavlar upp byxbenen efter arbetets slut för en bensträckare ute i vattenkrönet. Vi ser många äldre människor, en del promenerar, andra njuter med ett glas vitt vin mitt på dan och umgås med varandra. Verkar som god livskvalité att vara ”gammal” här. Säkert finns det en annan sida också, som inte vi ser.

Stan erbjuder något för alla. En tur  utmed Avenida de la Libertad är ett måste, här hittar man de flesta välkända märkeskedjorna, om inte annat så är det värt ett besök för att beskåda de vackra gamla byggnaderna och dess fasader. Konst och kultur finns det gott om, gamla stans charmiga gränder med mängder av  små pintxosrestauranger, men även många restauranger med Michelin-stjärnor, fler än någon annan stad i världen. Att sitta i solsken med en kall öl och några små pintxos i mitten av november är en upplevelse för oss från kallare breddgrader. img1542397513713[1].jpgimg1542397653489[1].jpgimg1542397711912[1].jpg

Den allra bästa utsikten hade vi från Monte Iguledo. En bergstopp dit man tar sig med en gammal spårvagn från 1912. Väl uppe så ges en fantastisk vy över San Sebastian och omgivning. Den ska du inte missa om du kommer hit!img1542397275221[1].jpg

I morgon, lördag lämnar vi denna fantastiska stad och drar vi vidare västerut, mot Bilboa. Mer om detta senare.

Ökenkänsla i Frankrike!

Efter en god natts sömn vid Chateau Peneau, blev det framåt dan dags för ett besök i deras vin-shop. Eftersom ställplatsen är gratis så kändes det ok att återgälda lite genom inköp. Naturligtvis var det provsmakning som gällde, damen som serverade avstod däremot, lite för tidigt på dan! På vingården produceras mellan 150 000 och 250 000 flaskor per år. Det har även fått utmärkelse för vissa sorter. Även om det var tidigt på dan så smakade vinet gott, det blev affär!img1542142914864[1].jpg

img1542135746886[1]

img1542135706578[1]

En mycket vacker plats som var svår att slita sig från. Teplantagerna på Sri Lankas högland och vinodlingarna här tåls att jämföras.

Men vi drog vidare ut mot kusten, nu övergick vinodlingar till mängder med tallplanteringar. Det var först i efterhand, när vi kom fram till Dune du Pilat som vi förstod varför. Detta är Europas största vandrande sanddyn, ca 600 meter bred och ca 3 km lång. Den vandrar 1-5 meter per år inåt landet och  säkerligen därför de planterat så mycket tallskog. Dynens  höjd är mellan 110 och 115 meter och att ta sig dit upp, med hund, gav både hjärtpåslag och mjölksyra, men det var det värt. Synen uppifrån var hissnande och känslan av öken infann sig. Utåt ser man havet med dess bränningar, inåt ligger dimman över trädtopparna. Här ser vi också likheter med Sri Lankas tropiska regnskog en tidig morgon.

img1542137095944[1].jpg

img1542135822224[1].jpg

Klockan gick och vi tog en genväg till ställplatsen som vi valt ut. Vägen ledde oss genom ett naturreservat där gamla, höga träd bildade en tunnel över vägen. En del stammar täcktes av klängande murgröna och höga ormbunkar dolde marken. En förtrollande sagoskog.

img1542136016370[1].jpg

Så här i efteråt förstår vi att vi gjorde ett bra val när vi avstod från storstaden Bordeuax.

Vårt stopp för kvällen blev vid en liten ställplats utmed en insjö. Eftersom det var mörkt så såg vi inte så mycket av omgivningen den här kvällen men dessto mer i morse när vi vaknade. Solen sken, klarblå himmel, spegelblank vattenyta gör ju ingen ”lessen”. För första gången på vår resa kunde vi sitta ute och dricka vårt förmiddagskaffe i kortärmat.

img1542135956106[1]

I dag har vi efter 14 dagar i Frankrike lämnat landet och är nu i Spanien, närmare bestämt i San Sebastian, där vi planerar att stanna några dagar. Genom att vi väljer de mindre vägarna så passerar vi otaliga rondeller. Det har flutit på, inte många gånger som vi har behövt att vända. Men idag höll det på att gå lite snett. En rondell, TomTom ropar ihärdigt, ”håll vänster”, vilket jag som laglydig person gör. För sent upptäcker jag att vi är på väg in i en rondell i fel färdriktning. Vad göra? Två alternativ,  backa eller fortsätta och göra en tvär högersväng in i rondellen. Båda fel. Jag valde det sista, körde in i rondellen och svängde glatt in på rätt håll. Vad ser vi, jo en polispatrull som inte kan ha missat min felmanöver. Sedlarna fladdrade iväg framför mina ögon, men gjort är gjort. Bara att ta eventuella konsekvenser. Men det visar sig att även franska poliser har förståelser för turister från ”landet”, Dom satt kvar i sin bil, tack och lov!

Senaste dagarnas resväg från Chateau PeneauFrance - Spanien

Bordeaux – världens mest kända vindistrikt

Efter 25 mils körning från Nantes igår lördag, hamnade vi i Saint Porchaire. Mörkret hade redan börjat infinna sig så det blev bara en kort promenad på bygatan. Inget folk, helt öde, vi kunde tro att det inte bodde någon i byn. Så det blev en lugn hemmakväll i husbilen.

Eftersom det idag är fars-dag ställde vi färden mot byns bageri för att köpa en fars-dags-bakelse. Till vår förvåning såg vi mycket folk i rörelse, uppklädda och en del med medaljer. Vad händer? När vi såg några brandsoldater i stiliga uniformer kunde vi inte stilla vår nyfikenhet utan var tvungna att fråga vad som var på gång. Jo, 100 årsfirandet av 1a världskrigets slut skulle uppmärksammas med en parad från rådhuset till ett minnesmonument för stupade bybor. Flaggan hissades, fanfar ljöd och högtidstal hölls.  Bland åskådarna fanns även personer som hade mist familjemedlemmar. Cirka 10 miljoner miste sitt liv i detta krig, ett femtiotal från denna by. Det är viktigt att vi i Europa gemensamt arbetar så att detta inte upprepas igen. Att solen sken och det var  20 grader varmt ute gjorde ceremonin ännu vackrare. Hade vi denna morgon haft bråttom för att komma iväg, eller om vi inte  hade varit nyfikna, så hade vi gått miste om denna upplevelse  (även om vi inte förstod något av det som sas så förstod själva innebörden av ceremonin).

img1541953732556[1].jpg

img1541953751605[1].jpgimg1541953889571[1].jpg

Bordeaux är den stad i världen som fått störst del av sin stadskärna förklarad som världsarv av Unesco. Vi diskuterade om vi skulle ge oss in i denna stad, men valde  att avstå och ge oss mer tid i ett av de största vindistrikten här, mellan floderna Dorodogne och Garonne. Utmed vägen böljande åkerfält, välplöjda och i vila för vintern så långt ögat kunde se. När vi kom lite längre in från kusten övergick  landskapet till en lummig lövträdsskog i höstskrud. Efter hand så började det dyka upp vindruvsodlingar, böljande åkrar med sluttning mot söder med raka, långa  led av vinrankor , även deras blad brann i orange färgton. Läs mer här om vindistrikten i Bordeaux.

img1541973370066[1].jpgimg1541973425936[1]Där vi nu står för natten, Chateau Peneau, är vi omringade av vinodlingar. I morgon blir det ett besök i vinshopen, ingen bag-in-box här.

img1541953952157[1].jpg

Vår resväg från i onsdag morgon, tre nätter i Nantes, en natt i Saint-Porchaiere och nu här i Chateau Peneau.

Ttregunc - Chateau Vin.JPG