Vi kom iväg på vår planerade tur till Cinque Terre. För säkerhets skull skapade vi varsin munkorg (av två uttjänta strumpor), till hundarna,men de kom aldrig till användning. Ingen ifrågasatte att de åkte med, vare sig på båten eller tåget.

Cinque Terre är ett av Italiens populäraste turistmål. Det är sedan 1997 klassat av Unesco som ett världsarv.

De fem byarna ligger på en rad utmed havet. Förr i tiden var det endast genom båt eller vandringsleder som man kunde komma till byarna. Numera finns det snabbtåg som via många tunnlar passerar byarna.

Efter tips från andra husbilsägare så följde vi rådet att från La Spezia ta båten till Monterosso som är den nordligaste byn (25 € p/p.) och tåget tillbaka (5 € p/p, hundarna åkte för halva priset).

Båten lägger till vid de övriga små hamnarna så det möjligt att stiga av tidigare, men vi nöjde oss med att se dessa från sjösidan.

Monterroso, där vi klev av, är den största av de fem byarna med ca 1600 invånare. Här kryllade det av turister när vi kom, så det var trångt i de smala gränderna och på de små restaurangerna.

Efter lunchtid, när siestan inletts, la sig lugnet och vi kunde strosa runt och njuta av omgivningen. När vi kände oss färdiga tog vi tåget tillbaka till La Spezia.

Tågresan tog knappt en halvtimme i jämförelse med båtturen som tog mer än två timmar. Elsa och Dorz fick som vanligt uppmärksamhet.

När vi steg av tåget var vi rejält trötta i fötter och ben. Men det var bara att gilla läget och påbörja vår promenad på mer än 4 km tillbaka till ställplatsen. Väl där, efter mer än 20 000 steg, var vi nöjda och ville vila. Bara att konstatera, ”åldern tar ut sin rätt”.

När vi är på resande fot och parkerar för övernattning, brukar vi av någon konstig anledning kolla var de andra husbilarna kommer ifrån. Oftast är vi de enda svenskarna, men den här aftonen stämde inte det, totalt fyra husbilar från Sverige.

Ett par från Karlstad hade vi redan träffat och fikat tillsammans med i Monterosso. Ett annat par, som också var här, bor i Växjö och det visade sig att vi har gemensamma bekanta.

Vi fick dessutom en trevlig pratstund med Monicka och Jörgen. Extra roligt eftersom de är följare av vår blogg. Vi kunde med alla dessa nya bekantskaper utbyta restips och erfarenheter. På något sätt blir det så enkelt och lättsamt att ta kontakt och umgås när man har ett gemensamt intresse. Dessutom fick vi av Monicka hjälp med vårt mobilproblem. Tack, vi har lärt oss att 5G är inte alltid bäst här i Italien.

Efter en god natts sömn drog vi vidare till nästa turistattraktion, Pisa. Att få se det lutande tornet i verkligheten var ett givet mål, och lutar gör det, det kan vi också härmed intyga!

Tornet började byggas 1173 som ett fristående klocktorn till katedralen som ligger bredvid. Det var aldrig meningen att det skulle luta, men redan efter tredje våningen sjönk marken på ena sidan. Byggherrarnas slet säkert sitt hår för att hitta en lösning. Tankearbetet tog dock 100 år innan arbetet återupptogs och flera försök gjordes för att räta upp det. Bland annat byggdes översta våningen i en annan vinkel. Först 1372, efter 199 år, var det färdigbyggt. Tornet är totalt 57 meter högt och lutar 5 grader, men är säkert för allmänheten att gå upp i.

Om byggarna av tornet var förtvivlade så är nog de som idag lever på turism desto gladare. Tornet har gjort lilla Pisa känt och ingår i Unescos världsarvslista och lockar varje år miljontals besökare. Den som kommer på ett sätt att ta betalt för varje bild som tas av tornet, kommer att kunna leva gott.

Nöjda med det vi sett tog vi oss tillbaka till husbilen framåt eftermiddagen och fortsatte vidare mot Italiens absolut största turistattraktion, Rom. Om det får du läsa i nästa inlägg.