Efter vårt besök i Alberobello fortsatte vi utmed kusten norrut. Vårt mål var ”hälsporren” på den Italienska stöveln, Garganohalvön, och den lilla orten Vieste. Väg SS89 ledde oss upp i nationalparken Gargano. Väldigt brant uppför med många serpentinsvängar och med hisnande stup.

Väl uppe på 6-700 meters höjd var det vacker natur med i stort sett bara lövträd.

Vi såg ingen bebyggelse, förutom några förfallna lador och några kossor, med stora bjällror runt halsen, som lungt gick och betade i den fridfulla miljön.

Garganohalvön bildar själva sporren på den Italienska stöveln. Det är en bergig spets som sticker ut i Adriatiska havet. Vieste, som vi kom till, ligger längst ut på spetsen.

Vi hade i förväg via Google Maps spanat in en liten parkering utanför en supermecado nära centrum och det var inga problem att få lov att stå där en natt. Som tack handlade vi lite mat där.

Staden är ett populärt semesterställe men nu var den i stort sett tom på turister, så vi kunde strosa runt i lugn och ro.

Kvällsljuset bidrog till att staden fick en helt annan dimension. Vi är inte bara förälskade i varandra, utan även i Vieste. Staden rent av sjöd av ”amore”. Röda hjärtan prydde många husväggar och fönster.

Många gick uppför den långa kärlekstrappan med hjärtan och kärleksbudskap. Vi nöjde oss med att se den nerifrån.

Dagen efter gjorde vi en ny stadsvandring, nu i ett annat ljus. På strandpromenaden Marina Piccolo kunde vi njuta av utställningen ”Building Bridges”.

Sex par gigantiska sammanfogade händer i olika positioner visar ett tydligt och starkt budskap som uttrycker globala värden som vänskap, visdom, hjälp, tro och hopp. Värden som verkligen är aktuella i den oroliga tid som vi just nu lever i. Skaparen till verken är Lorenzo Qvinn, son till den kände Anthony Quinn.

Staden Vieste gick rakt in i våra hjärtan och vi har kommit fram till att vi är inga storstadsmänniskor. Det är i sådana här miljöer vi trivs allra bäst och kommer ihåg länge.

Från ”hälsporren” åkte vi vidare norrut utmed ”vaden” som består av regionerna Molise och Abruzzo. Båda är det glest befolkade och de inre delarna räknas som Italiens sista vildmark. Vägen vi åkte utmed kusten var otroligt vackert.

Några mil söder om Pescara svängde vi av för att ta oss till vingården Buzzarone som vi hittat via Agricamper.

Nu var vi verkligen ute på landet bland olivträd, grönsaksodlingar och vinstockar. Även småkultingar och gäss fanns här.

Ägaren av vingården, Ricardo, tog väl hand om oss och beskrev sin historia. Övertog gården (8,5 ha) så sent som 2018. Hans passion är att föra traditionen vidare och skapa goda viner utan kemiska tillsatser. ”Kvalite före kvantitet”, de producera bara ca 8500 flaskor detta året.

Vår tanke har varit att på vägen hemåt stanna vid några fler vingårdar. Men så blir det inte. Även om övernattningen är gratis, byter pengar ägare, och det blir av någon konstig anledning ändå dyrt. Märkligt!! Så för denna resan är det nog med vingårdsbesök.

Nu fortsätter färden hemåt. Vi har bestämt oss för att passera Venedig, den storstaden får vänta till nästa tur. Via Villach och Salzburg tar vi kurs mot München och uppåt.

Vår resväg längs med Italiens östra kust senaste veckan: