Efter att vi lämnat vingården Buzzarone fortsatte vi längs kusten norrut. Vi möttes av en vacker natur och storslagen utsikt över dalarna.

Vår upplevelse är att östra sidan är den vackraste delen av hela vår resa genom Italien. Här är rent, fina vägar och samtidigt glest befolkat. Detta i jämförelse med västra sidan och Sicilien. Där överraskades vi av att det var så mycket skräp överallt, sopor, plast, möbler var slängda utmed vägarna. Varenda parkeringsficka utnyttjas tydligen som soptipp.

Men här på östra sidan är det välstädat och rent, som hemma. Hur är det möjligt att det är sådan skillnad? Här finns det mycket att arbeta med!

Som sagt var så njöt vi av det vi såg. Ju längre norrut vi kom förändrades färgskalan, lövträden lyste i sina höstfärger.

Temperaturen sjönk snabbt och det gick från sommarvärme till höst och till vinter på tre dagar. Nu åkte jeansen och de varma tröjorna på.

Vi hade bestämt att när vi kom till Österrike skulle vi festa till det med ett värdshusbesök för att äta en äkta wienerschnitzel. Men det var lättare sagt än gjort.

Den plats vi siktade på, där de även erbjöd ställplats, visade sig bara servera frukostmat, dyr sådan, 17€/person. Tack och lov kunde vi läsa oss till det innan vi kom dit. Så där skulle det inte kunna bli en schnitzel. Nästa försök gick inte heller så bra. I byn Piding letade vi upp tre värdshus men alla tre var stängda just denna dag. Det slutade med att vi övernattade på Aldis parkering, med chefens välsignelse, och bakom en trygg stängd parkeringsbom. Istället för wienerschnitzel fick det därför bli fryst laxfile tillagad i husbilen. Samtidigt upptäckte vi att vi inte längre var i Österrike utan precis passerat gränsen in i Tyskland. Det blir inte alltid som man tänkt sig, och det blev det inte heller dagen efter.

Efter några mils körning på autobahn, A8 mellan Salzburg och München, med tät, tung trafik, hände det som inte bör hända. Plötsligt small det, bilen började skaka och kränga. Vänster bakhjul hade exploderat, däck, skärmbitar och annat material från hjulhuset, flög omkring oss. Från mittfilen gällde det att komma ut till vägrenen utan att bli påkörd. Som väl var kom det ingen från den påfartsväg som vi just passerade när däcket small. Dessutom var vägrenen lite bredare för att motorvägen just där gick över en liten å.

När vi väl stod still och kunde andas ut kom nästa fråga, vad gör vi nu?

Nu var vi verkligen i behov av vägassistans. Som väl är har vi en försäkring hos Assistansbolaget. Efter att vi beskrivit vår position la de de en beställning på bärgning till sin tyska samarbetsorganisiation och avrådde oss samtidigt att gå ut på motorvägens kant (för att sätta upp varningstriangel).

Efter en stund kom polisen och undrade vad som skett och om assistans var på väg. Dessutom att vi var skyldiga att sätta ut varningstriangel, vilket vi gjorde under deras övervakningp. Efter det var de nöjda och drog sin väg och vi satt där med långtradare som sög tag i husbilen varje gång de passerade.

En stund senare kom en servicebil från Autobahn och städade upp efter oss, sen drog de och vi satt fortfarande kvar i ett väldigt utsatt läge.

Efter två långa timmars väntan ringde äntligen en tysk bärgare. På knagglig engelska ställde han frågor om vår position och storlek på husbilen. När bärgaren äntligen kom och vi började se en lösning, visade sig att bärgaren var för liten. Efter några misslyckade försök gav han upp, och försvann.

Det slutade med att en ny verkstadsbil kom och monterade ett reservhjul för att sen ledsaga oss till en verkstad.

Så efter fyra timmars väntan kom vi av autobahn. Hundarna var oroliga och nödiga och vi själva var trötta, lite skärrade men också hungriga.

Väl på plats fick vi den hjälp och det bemötande vi behövde i denna stund. Vi fick dessutom lov att sova över på deras parkering med el och tillgång till toalett.

Vi berättade om våra misslyckade försök att hitta ett öppet gasthaus som serverade wienerschnitzel. De skrattade gott men berättade samtidigt att här i byn finns ett gasthaus och de kollade direkt att det var öppet. Så kvällen var räddad, vad det gäller mat, och vi gick och la oss mätta och tacksamma över att det gått bra, trots allt! Mycket kan förändras på ett ögonblick!

Nästa morgon kunde vi fortsätta vår resa med två nya bakdäck monterade. Bilen börjar se lite italiensk ut nu efter våra strapatser under resan, men det får vi ta tag i när vi kommer hem

Nu har det rullat på i ett lugnt tempo, i lastbilsfilen, ända upp till Rostock. Efter ett besök i en stor affär nära hamnen, tar vi färjan över till svensk mark, Trelleborg.

Vår resväg under senaste veckan: