Vi har alla fått se bilder från södra Spanien med massor av regn. Här uppe i norra delen har det däremot varit fint väder med klarblå himmel och kring +20. Så vi kan inte klaga. Men efter några dagars vila så var det dags att återigen ge sig ut på vägarna. Vi valde att ta den riktigt kustnära vägen som passerar Monte Igueldo.  Vägen slingrar sig vackert fram uppe på höga höjder och djupa dalar. På ena sidan ser vi det väldiga havet som väller in och slår mot klipporna.

Vänder vi blicken inåt land så ser vi ett kuperat grönskade landskap med lövträd och ängar. Längst ner ser vi med jämna mellanrum motorvägen där bilar rusar fram. De missar mycket av det vackra vi får uppleva. Men det har också sina baksidor att ta de små vägarna. Många kurvor som ska passeras, många andra trafikanter, även cyklister, som ska samsas om utrymmet. Att få en långsamtgående traktor framför sig några km och utan möjlighet till omkörning är ingen höjdare.  Efter ca 7 mil så var vi ganska nöjda men ingen återvändo, det var bara att gilla läget och fortsätta på serpentinvägen i ytterligare 3 mil. Har man minsta anlag för åksjuka och låg stressnivå så är vägen inte att rekommendera. När vi kom fram till dagens mål, Bermeo, så hade vi åkt 10 mil på ca 4 timmar. På ställplatsen fick vi som väl var den sista platsen, det var nog 15-20 bilar som övernattade här.

Dagen efter, i söndags, tog vi det lättare alternativet med lite större vägar och hamnade ute på landsbygden. Även här ett bedårande landskap med höjder, dalar och havet som inger respekt både när man lyssnar och ser det. Området präglas av små gårdar som brukas med ganska små jordbruksmaskiner i jämförelse  med de som vi är vana vid hemma. Ställplatsen, Parking Las Hazas, Cobrezes,  omringas av flera kyrkor med klockspel varje halvtimme, betande hästar, kossor och får. Vår granne, tuppen, var uppe tidigt och väckte oss med sin höga stämma. Även lukten var välbekant och gjorde att vi kände oss hemma här. Värden för ställplatsen var mycket vänlig och hjälpsam och med gester och kroppsspråk så förstod vi varandra hyfsat bra. Kartor med vandringsleder underlättade vår kvällspromenad som ledde oss till den yttersta kanten där marken stupade rakt ner mot havets bränningar. Så mäktigt!

Efter sedvanliga morgonbestyr dagen efter (måndag) fortsatte vi vår färd väster ut mot Candas. Även denna dag sken solen från en klarblå himmel. Här fick vi också en stor naturupplevelse när vi på långt håll kunde se de snötäckta bergstopparna mot den blå himlen. Den bilden fastnade på näthinnan och kommer sitta kvar länge. Med allt det gröna omkring oss och ca +20 är det svårt att förstå att vi befinner oss i november månad.

Tyvärr så höll inte vädret i sig så när vi kom fram till kvällens mål, en liten ställplats strax utanför Candas, så föll regnet i strida strömmar. Det hjälper ingen att hänga läpp, så på med lämplig klädsel och en rask promenad ner mot centrum och hamnen. Denna dag hade vi en anledning att fira lite extra och därför bestämt oss för restaurangbesök. Det var lättare sagt än gjort eftersom det inte fanns så många ställen att välja på. Men vi hittade en lokal restaurang som vi senare besökte och fick en kulinarisk upplevelse. Återigen så blev vi påminda om att här är vi i Spanien och här i Spanien talar man, ja vadå? Jo, spanska. Som väl var så hade de menyn på engelska. Problemet var bara att servitören hade lite svårt att håll koll på vilken rätt vi beställde. Vi blev förvånade och kanske också lite förskräckta när det från den beställda kycklingrätten, som var mörkt (?), sipprade rött blod och där varje skiva hade en benbit. Vi ifrågasatte om det verkligen var kyckling men servitören vidhöll envist att det var pollo. Efter en vända in på grillen, alltså köttet, så fann vi oss i vårt öde och tog oss an maten. Svårt att argumentera utan språk. Kycklingen hade fått byta skepnad till nötkött vilket sedan bekräftades i notan. Efteråt så kan man skratta åt det hela, men …..

I går, tisdag och idag har vi förflyttat oss ytterligare väster ut och befinner oss nu i Galicien. Denna del kallas ibland för Spaniens ”gröna hörn” och är landets yttersta nordvästra del. Det är få turister som söker sig till denna del, kanske beroende på det varierande väder som råder med regn och dis omväxlande med solsken. MEN vilka fantastiska regnbågar vi fick se på himlavalvet. Fisket är en mycket viktig näring här och förser stora delar av Spanien med fisk och skaldjur. Fjordarna med sitt bräckta vatten, rias, skapar en speciell miljö och räknas till ett av väldens viktigaste fiskeområde. Det galiciska köket består därför ofta av fisk och skaldjur.

I morgon ska vi ta oss in till Santiago de Compostela och vandra några steg i den heliga Birgittas fotspår. Vi ska också titta på katedralen med samma namn som staden och som byggdes på 900-talet, enligt sägnen på resterna av aposteln Jakobs benrester. Mer om detta senare!

Senaste dagarnas resa från San Sebastian till dagens ställplats i Bertamirans, ett litet köpcenter. Helt ok ställe att stå vid.