Från storstad till landsbygd!

Efter vårt besök i huvudstaden Lissabon har vi fortsatt söder ut. Kuststräckan mellan Sines och Sagres bjöd på fantastiska vackra vyer. Små byar med vita hus och röda tegeltak dyker upp i det gröna, varierande landskapet. Ibland ser vi öppna vidsträckta fält med apelsin/vinodlingar men även långa rader med växthusodlingar men vi ser även de små jordbruken med några kor, får och hönor.

En fåraherde som vallade sina getter korsade vår väg, vilket inte kan vara så vanligt ens här i Portugal. Vi körde genom skogar av eukalyptusträd, buskar och Pinjeträd som bildade kulliga, böljande fält. En viss likhet med broccolibuketter tyckte vi.

Här var det tydligen också den rätta miljön för korkekarna för vi såg odlingar och flera barklager utmed vägen. Vi mötte långtradare fullastade med bark från korkek. Att barka korkek är strängt reglerat här i Portugal. Det är först vid 25 års ålder som bark får skördas första gången, sen måste det gå 7-10 år mellan gångerna. För att hålla reda på när skörden görs markeras träden med årtal. För korktillverkning krävs det en mycket hög kvalite på barken och det är först vid tredje skörden uppnås denna. Det här betyder att träden måste bli minst 50 år för att man ska kunna tillverka korkar. Hälften av jordens samlade korkproduktion kommer från just Portugal. Vi såg mängder av korkekar men någon Ferdinand såg vi inte röken av!

Ett stopp på vägen skedde vid Odeceixe, en liten by nära kusten. Strax utanför själva byn leder smala vägar upp på höga klippor som stupar brant ner i havet. Det märks att vi fortfarande är på den västra kusten, Barlavento (vindsidan). Atlantens vågor piskar mot klippformationerna och bildar vattenkonst som ständigt är i förändring. Vi utmanade ödet och tog oss så långt det bara gick ut på en hög klippa. Men det var det värt, trots lite svindelkänsla. Det gäller att veta var man sätter fötterna när man ska ta selfies.

Härifrån var det inte så långt ner till Sagres där vi stannade i 2 dygn på campingen. Äntligen fick vi nytta av cyklarna och Elsas cykelkärra som vi har med oss. Efter sex km, varav fem i motvind kom vi fram till fyren Cabo de Sao Vicente som ligger längst ut på Europas sydvästliga spets.

Elsa var utvilad, nöjd och belåten…

….. men vi behövde lite energipåfyllning så vi tog en gofika på cafeet.

Framför oss låg det stora klarblåa havet, endast 6000 km från Amerika, lite svårt att föreställa sig. Samtidigt har vi själva färdats 6320 km för att komma hit ner. Så längre bort är det inte!

På tillbakavägen tog vi oss ner till Praia do Beliche. Till skillnad från de starka vindarna ute vid fyren fick vi här en lugn stund med värmande sol i skydd av de höga klipporna.

Cykelfärden hemåt till campingen gick lite lättare, medvind och mest nedförsbacke gjorde sitt till. Själva Sagres och Orbitur camping är en trevlig plats att vara på så vi övervägde att stanna kvar här, men bestämde oss för att dra vidare till Alvor där våra danska vänner har slagit rot för en tid. Här tar vi själva också ett längre stopp så vi kommer att återkomma med mer text och bilder kring denna lilla idyll.

Vi har precis avnjutit tomtegröten som vi kokat i husbilen. Grötriset köpte vi här i affären och fick samtidigt ett roligt samtal med personalen, som hade svårt att förstå vad vi var ute efter. Men det löste sig till slut och gröten smakade lika bra som hemma.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s