Historiska vingslag i Alentejo – ”landet bortom Tejo”


Regionen Alentejo är nästan 1/3 av Portugals yta och sträcker sig hela vägen från floden Tejo ner till Algarve. Från den dramatiska kusten i väster till det stilla höglandet motden spanska gränsen där vi de senaste två veckorna befunnit oss. Endast 10 % av landets befolkningen bor i denna del så det är glest befolkat, speciellt i de inre delarna.

Naturen utmed vår färdväg norr ut från Serpa är fortfarande lika vacker med sina öppna landskap. Stora olivodlingar, knotiga korkekar och även mandelträd i full blom vilket ger oss samma känsla som när våra körsbärsträd blommar där hemma.

Att vi befinner oss mitt i Alentejo’s vindistrikt förstår vi av alla vinodlingar vi ser utmed vägen. Det fick bli ett stopp på Vinhos Margaça. Svårt att använda ordet ”vingård” eftersom att ”Margaça” ligger mitt inne i den lilla byn Pias.

Fint arrangerat med vinet i olika prisklasser.
Även olivolja finns att köpa.
Det blev några flaskor.
Flera diplom så tydligen kan de sitt jobb!
På höjden bara 150 m från vingården tronar kyrkan. Här skulle man kunna parkera. Verkar var tyst, lugnt och vacker utsikt.
Dags för kaffe utmed sjön Alqueva.

På håll ser vi så den ståtliga borgen Monsaraz där vi också tänkt övernatta. Borgen ligger väldigt vackert uppe på en höjd med milsvidd utsikt, vilket var en klar fördel mot spanjorerna.

På tredje försöket hittade vi rätt infart till husbilsparkeringen. Men trägen vinner och vi hade en enormt vacker utsikt morgonen efteråt när solen var på väg upp.

Monsaraz var en av de många försvarsborgar som byggdes utmed gränsen till Spanien när morerna drevs bort på 1200-talet. Man kan inte annat än förundras över hur det för ca 800 år sedan var möjligt att bygga upp allt detta.

Den andra sidan sjön går gränsen till Spanien.

Innanför murarna ringlar smala gator.

Även om området inom borgen är väldigt begränsat, finns här flera kyrkor. Många av de kyrkor vi tittat in i har varit mycket utsmyckade (kyrkan har mycket pengar, även här). Här hittar vi en som är minst lika vacker med sin konstutställning mot vitkalkade väggar och det välvda taket.

Alla kyrkor är dock inte stora. Alldeles utanför muren ligger ”Church of St Benedict”. Inte många kvadratmeter stor, men fyllde säkert sin funktion.

Att gå där innanför muren känns som att backa tillbaka i tiden och uppleva historiska vingslag. Känslan blir ännu mer påtaglig när mörktet fallit på.

Ett helt ok övernattningsställe.
Ännu en vacker dag!

Av alla försvarsborgar vi passerat utmed vår väg är Elvas med sin 8 km långa akvedukt och sin 5-stjärniga försvarsborg den mäktigaste.

Aqueduto da Amoreira består av 843 bågar och upp till fem våningar. Högsta höjden är 30 m.

Elvas ligger endast 15 km från den spanska gränsen och sågs som den viktigaste av alla borgar mot den stora fienden i öster. Utformningen var gjord så för att kunna skydda alla sina murar från alla håll.

Den synliga delen av akvedukten är 8 km men under marken fanns också ytterligare 4 km, allt enligt info på turistinfo. uppe vid stora torget.

Att färdigställa denna väldiga akvedukt tog drygt 120 år. Efter morerna hade drivits ut från regionen var Elvas under 600 år utsatt för spanska anfall. De som föddes inom staden under denna period behövde inte ta värvning, de var automatiskt soldater. För att överleva en längre belägring byggdes en enorm vattensistern. Med den skulle man klara sin vatten-försörjning i fyra månader.

Genom den port gick vägen från Évora.
Nunnornas kyrka.
Alla väggar och hela taket är klätt med kakel i blått, gult och vitt. Kallas för mattkakel eftersom mönstret ursprungligen är från de moriska mattorna.
Direkt utanför Nunnornas kyrka finns stadens skampåle, men vi kände inget behov av att själva behöva stå där. Här fick de som brutit mot någon regel, och inte kunnat betala sig fria, stå och skämmas för sitt brott. Oftast de fattigaste!
Torget i centrum har en marmorbeläggning utöver det vanliga. Du behöver inte hoppa fram, det är bara ett tredemissionellt mönster.

I vår vandring genom staden stötte vi på barn och skolelever som deltog i en karneval.

De här små barnen var utklädda och dansade i väntan på karnevalståget.
Elsa drog dock mer uppmärksamhet än själva dansen. Jo, Elsa är i mitten!
En cyklande polis ser vi inte så ofta hemma. Det var ok att fota honom också.
En av de befästningar som ingick i skyddet av Elvas.

När vi kom till Estremoz var det också där karneval. Av en lokal åskådare fick vi lära att alla elever i hela Portugal just denna dag genomför en karneval. Temat i Estremoz var ”havet”.

Här kommer ett gäng fiskar simmande.
Portugiser var tidigt ett sjöfararfolk. Här kommer nästa generation.

Estremoz är känt för ”det vita guldet”, alltså dess marmor. Som vi tidigare skrivit är Portugal världsledande i att producera marmor. Hela 90 % av landets produktion kommer från området kring Estremoz.

Inom stadens borg finns Torre das Trés Coroas, de tre kronornas torn. Det tog tre kungars regent-tid att bygga tornet. 27 m högt och helt byggt av marmor. Väl värt att uppleva.
Gammalt och slitet kan också vara vackert!

Vårt sista stopp på denna historiska resa blev Évora. Romarna var redan här för 2000 år sedan och staden blev en huvudort inom regionen. Spår från romartiden, medeltiden o 1600-talet syns i all arkitektur och kultur.

Den stora katedralen har två torn som är inte är lika. Man kunde nämligen inte enas när de byggdes.
Vid ingången till den magnifika katedralen står apostlarna på led.
En vackert dekorerad vägg i stans största café.
Kanske vi kan få hem lite frön!
En god cappucino samt lite extra grädde i form av en Cornetto!

Nu har vi under dessa två veckor som vi färdats upp genom inlandet från Algarve-kusten fått uppleva en väldigt vacker sida av Portugal. Mycket kultur i form av gamla fästningar och byar. Nu känner vi oss ganska ”mätta” på detta, för denna gången, och ställer färden mot Lissabon.

Vår resväg de senaste dagarna, från Serpa hit till Évora.