Efter fyra nätter på Baska Beach Camping Resort med mest sol, men också regn, kände vi oss tillräckligt utvilade för att dra vidare. Den österrikiska festivalen som genomfördes den här helgen var helt ok, många glada människor och mycket blåsmusik. Till och med kända ABBA-låtar spelades i ny tappning.

Själva campingen får 5 stjärnor där den ligger inklämd mellan höga berg. Ordning och reda, stora platser att stå på med vatten och el vid varje plats. Dessutom alltid personal på servicehusen, det har vi aldrig varit med om.

Badstranden såg vi inte så mycket av eftersom vi som hundägare är förpassade till ena kanten där det är väldigt stenigt, inte så trevligt. Själva gatan utmed stranden skiljer sig kanske inte så mycket från andra turistorter. Men tar man sig däremot en gata upp så kommer man närmare det lokala livet.

Under färden söder ut längs kusten möttes vi av många vackra vyer. Men på sina ställen också en del hårnålskurvor och höjder som kanske inte passar den som har anlag för svindel.

Men vi kom välbehållna ner till färjeläget och efter en stund i kön även på färjan. Överfarten tar 15 minuter och kostar ca 500 kr.

Vårt första intryck av ön Pag när vi såg landskapet omkring oss var, kan någon verkligen bo här! Vad lever man på? Det enda vi såg till att börja med var en karg och stenig miljö med miltals av torra stenmurar utmed bergssidorna.

Efterhand förstod vi bättre, här bor och lever människor, närmare bestämt ca 8 000 öbor, men också ca 40 000 får. Det här har gjort att ön framför allt är känd för sin osttillverkning, Paski Sir, som är gjord på fårmjölk. Dess speciella smak kommer från det gräs som fåren betar på de steniga betesmarkerna. Ett gräs som är fullt av aromatiska och medicinska örter. Det produceras 220 ton ost här varje år så fåren är en viktig inkomstkälla. Ön är också känd för spetstillverkning, saltframställning och sommarpartyn för ungdomar.

Det vi fascinerades och undrade över var alla dessa stenmurar som här kallas för ”torra stenmurar”. Det innebär att stenarna är staplade på varandra utan murbruk. Lagom höga för att fåren inte skulle ta sig över men tillräckligt starka så att Bora, en speciell vind som bildas högt uppe i bergen, inte kan slå ner muren. Det är just denna Bora-vind som ger osten, skinkan och vinet dess speciella smak.

Stenmurarna utgjorde gränser mellan betesmarkerna och påminner än idag om bondens hårda slit för att bygga upp dessa.

Vi hittade en strandparkering som passade oss bra för att övernatta vid. Visserligen en camping några hundra meter bort men här låg vi bra, dessutom en lång beach där hundarna kunde springa lösa.

Vi lämnade ön Pag med en annan uppfattning än när vi kom. Även det karga och steniga kan vara vackert. Människor lever här och tar till vara och anpassar sig till de möjligheter som finns. Så ön är absolut värt ett besök.

Staden Nin var vårt nästa stopp. En liten stad på en ö, faktiskt Kroatiens första huvudstad. Det gick snabbt att ta sig igenom stan, bara 500 meter i diameter.

Vi passade på att gnugga de blanka stortårna på storfursten Branimir (800-talet) och den stridbare biskopen, Gregorius av Nin. Det ska enligt sägnen föra tur med sig.

Nin är också känd för sina saltbassänger. I kanske 3000 år har salt utvunnits här. Givetvis köpte vi in en liten saltburk för att ta oss med hem.

Strax utanför stadsmuren finns Kroatiens längsta sandstrand, Queens Beach, Drottningstranden. Här tog vi en långpromenad med hundarna och njöt av havsluften.

Efter detta fortsatte vi till staden Zadar. Här fricampade vi nära centrum i två dygn och hade en fantastisk vy över havet.

Det som lockade oss hit var Havsorgeln och Salute to the Sun, (Solhälsningen). Havsorgeln är uppbyggd i betongkajen och har 35 pipor där vågorna pressas in och styr melodin som på så sätt aldrig blir densamma.

Solhälsningen består av en stor cirkel, 22 m i diameter och drivs av 300 små solpaneler under glasskivor. På dagen samlar dessa in energi från solen. När det mörknat på kvällen släpps energin ut genom olika färger och olika rörelsemönster. En riktigt häftig ljusshow men trots detta slår den inte en naturlig solnedgång i Adriatiska havet.

Idag, onsdag, satsade vi på ett besök i Sibenik. Men staden är liten med trånga gator, alltså inte gjorda för en husbil. När vi väl hittade en parkering var vi två kilometer från centrum. För Doriz skull körde vi vidare till Krkas Nationalpark och de berömda vattenfallen. Men det får vi ta i nästa inlägg.

Vår resväg de senaste dagarna.