Efter våra tidigare besök i Verdun och ”Den brända staden” har vi vid båda tillfällena känt oss dystra till sinnet. Det blev inte mycket sagt i husbilen efteråt.

Som väl var sken en strålande sol när vi nu besökte koncentrationslägret i Dachau. Det gjorde att det kändes lite ljusare och lättare.

Vi har fått läsa och lära oss mycket om dessa fruktansvärda platser sen skolåldern och framåt. Vi trodde därför att vi var ganska pålästa och förberedda, men ju mer vi såg, desto värre blev det. Det kröp utifrån och innanför skinnet, det blev mer verkligt att se det på så nära håll.

Koncentrationslägret här i Dachau var det första lägret som nazisterna lät bygga redan 1933. Det kom sedan att bli en modell vid byggandet av andra läger. Fram till befrielsen 1945 beräknas fler än 200 000 ha blivit placerade där och fler än 30 000 dog under dessa år. Från början var det politiskt oliktänkande som nazisterna såg som hot, som fördes hit. Efter Kristallnatten 1938 var det till största delen judar. Under åren utfördes fruktansvärda medicinska experiment.

Att se gaskammaren och ugnarna var absolut det värsta och berörde oss djupt. Vi sa till varandra att ”nu får det vara nog”. Hur kan någon mänsklig varelse bara komma på tanken att utföra detta fruktansvärda…”

Det här kanske inte har blivit det roligaste inlägget men eftersom det snart inte finns några ”överlevare” kvar så är det vår skyldighet att föra historien vidare. Detta får aldrig hända igen!

Vårt besök slutade dock på ett betydligt ljusare sätt. Tillbaka vid husbilen tog vi en kaffepaus i solskenet. Hundarna var glada att se oss igen och tack vare dem kom vi i kontakt med mor och dotter från Azorerna. Det blev ett trevligt samtal om hundar och resor vilket lättade upp det hela.

Vi har nu fortsatt vår resa fast i ett lite långsammare tempo. Passerat Österrike och är nu i norra Italien. Mer om detta i nästa inlägg.