Vi lämnade floden Duero och fortsatte med riktning mot Bragança. Vi åkte under tystnad, det fanns inte plats för några ord. Landskapet som mötte oss bestod av oräkneliga vinplantager. Både gamla och nya terassodlingar skapar ett mönster som är så storslaget och vackert att det nästan är svårt att ta in.

Just nu står vinrankorna ganska nakna men kräver ändå omvårdnad för att till hösten ge en god skörd och inkomst. Att det krävs mycket arbete från grunden till färdigt vin förstår vi. Från att ”bara” sett etiketten på vinflaskan har vi nu fått se de olika druvornas härkomst.

När vi kommer högre upp, 700 m.ö.h. byts vinrankorna ut mot vidsträckta olivodlingar som med sina silvriga löv ger ett lika vackert intryck.

Efter Mirandela är det inte längre några slingriga, smala vägar utan en två-filig betalfri motorväg som tar oss till Bragança.

Bragança ligger i regionen Trãs-os-Montes och är regionens huvudstad. Den här delen av Portugal är den fattigaste och minst kända i hela landet. För länge sen användes den som en tillflyktsort för de som inte passade in i mönstret av de styrande. Bragança är en gammal stad med mycket historia. Borgen är från 1100-talet och ligger högt över den nya staden.

Precis utanför muren finns en ställplats som ser fin ut, men vi valde att åka några km utanför staden till en liten camping, Cepo Verde, (mer info). Dags för riktigt vattenrik dusch. Personalen reagerade när de såg att vi kommer från Sverige. ”Inte många svenskar i dessa trakter” var kommentaren.

Bragança ligger ytterst i Montesinho-reservatet som sträcker sig till den spanska gränsen och räknas som en av Europas vildmarker.

På grund av det karga och steniga landskapet finns det här inte samma möjligheter att odla marken. De få vinodlingar vi sett är betydligt mindre och vinstockarna är låga, säkert för att dra nytta av den värme jordytan har att ge.

Mellan Bragança och Chaves präglas naturen av ekskogar täckta med grå lava.

Den rosa ljungen blir ett färgglatt inslag i den grå färgskalan.

Det märks att vi är högt upp, 800 m, för det är betydligt kallare här än i Algarve. Det märkrs också tydligt att vi befinner oss i en region som inte turister har upptäckt än. Sen vi lämnade Duero-floden har vi bara sett en handfull husbilsturister. Även om lanskapet ser annorlunda ut, så är det väldigt vackert och värt resan, tycker vi.

Innan vi kom fram till Chaves stannade vi vid Pedra Bolideira. Det är ett stort granitblock som är kluvet i två delar.

Det sägs att man lätt kan få det ena blocket i gungning, men vi lyckades inte. Vi hade dock turen att träffa en spanjor som var här samtidigt. Arbetar som geolog men var nu här som turist. Han gjorde det lättare för oss att förstå fenomenet med denna mäktiga sten.

I Chaves valde vi att övernatta vid ”Guest House Chaves”, en liten ställplats nära gamla borgen. Även här berättade ägaren att svenska husbilar är sällsynta.

Chaves är känt för sina hälsobad. Tyvärr stängt när vi var där. Vi gick runt i de gamla kvarteren och parken med de största magnolia-träd vi sett, helt översållade med blommor.

Efter sju veckor i Portugal lämnar vi nu detta vackra land. Nu har vi varit i alla de olika regionerna, från söder till norr, och vi har många minnen och upplevelser med oss hem. Men det finns mycket kvar att utforska så det finns anledning att återvända.

Vi har nu tagit oss över gränsen till Spanien och en liten ort, Caldas da Lobios, där vi har njutit av det varma terma-badet. Mer om detta i nästa inlägg.

Vår resväg från Pinhão till Caldas de Lobios: