Äntligen Adriatiska havet

På den sjunde resdagen hände det! Där, efter 190 mil, låg Adriatiska havet framför oss, solen sken och vi kunde pusta ut.

Nästa utmaning var att hitta någonstans att sova. Det visade sig att det var i stort sett fullbelagt på de flesta campingar i det här området. Men nu står vi på Baska Beach Camping, en stor camping med över 450 platser. I stort sett fullt även här men en ledig räcker för oss. Så just nu har långbyxor bytts ut mot kortbyxor, och så hoppas vi det ska förbli ett bra tag framöver.

Men först lite om vår resa hit ner. Förra inlägget skriv vi när vi låg på Seeweide Naturcamping, Penzlin, ca 13 mil norr om Berlin. Härifrån fortsatte vår färd med riktning mot Dresden. Här var det förberedelse inför oktoberfestivalen som trots sitt namn genomförs i september. Tyvärr kom vi en vecka för tidigt för att få vara med på den festen.

Vi fricampade på en parkering bara några hundra meter från det stora mässtältet. Lugnt och skönt och stora ytor för vår hundar.

Även om det regnar så måste vovvarna rastas ordentligt.
Vi passade på att gå mellan skurarna, vilket lyckades just denna gången.

Dresden är en historisk stad som kräver flera dagars vistelse. Vi hade bestämt oss i förväg att försöka ta oss till Kroatien i lite snabbare takt än vi brukar på våra resor. Dels för hundarnas skull, men också för längtan efter värmen. Så Dresden, Prag, Wien och Budapest får bli en egen resa någon gång i framtiden.

Tyvärr så hade ett stort regnmoln lagt sig över Tjeckien och Österrike vilket gjorde att lusten att gå ut inte var så stor. Det blev de nödvändiga promenaderna för Elsas och Doris skull. Genomblöta hundar i en husbil är ingen höjdare. Som väl är sover de gott efter en rejäl rastning, vilket gör det enkelt för oss när vi kör.

Efter ytterligare en fricamping i Tilč, Tjeckien, tog vi in på Camping Rosskogler i Österrike. Det var dags för tömning och fyllning.

Campingen ligger i ett typiskt alplandskap med porlande bäckar och kristallklart vatten Fjällkossorna gick lugnt och betade på sluttningen ovanför. Precis som man tänker sig att det ska se ut i Österrike.

Att tillbringa tid här med vandring i alperna en vacker höstdag hade varit ljuvligt. Men just nu inbjöd inte vädret till det, molnen hängde tungt över bergssidorna.

Så vi fortsatte vidare in i Slovenien. Eftersom det är ett litet land hann vi även lämna landet en och en halv timma senare. För ovanlighetens skull fick vi visa upp våra pass för att bli insläppta. Detta har inte hänt en enda gång på våra tidigare resor genom Europas länder. Men vi var välkomna och nu började också himlen klarna, vilket var hoppingivande.

Eftersom klockan blev mycket körde vi bara någon mil innan vi stannade för natten på en parkeringsplats i Dumanec. På en backe ovanför oss låg kyrkan och hade en skyddande hand över oss, antar vi.

Under vår obligatoriska kvällspromenad efter en god middag, fick vi av en slump kontakt med en handlingskraftig kroat. I en liten verkstad såg vi genom dörren en apparat gjord av koppar. Den stod där och småputtrade. Man kunde tro, i dessa energispartider, att den var till för någon form av uppvärmning. Stämde på sätt och vis.

Ägaren till denna maskin, Josef, vände sig bort när mobilen kom fram …..
men skrattade sen gott och var glad över att demonstrera brännaren.

Den gav med andra ord en annan form av invärtes värme. Josef bjöd oss gärna på ett smakprov på hans egentillverkade starka dryck. Den värmde kroppen för en stund. Plommon kärnas ut, ligger och jäser i tre veckor, sedan kokas de i apparaten och ut kommer Raki. Restprodukten kokas en andra omgång och används som liniment för ömmande leder. Så en tillverkning helt i medicinsk syfte, eller?

På vår fråga om detta är tillåtet gav Josef ett mycket svävande svar, men berättade att han bara dricker det på helgen. Josef erbjöd oss en flaska men eftersom det är lite för starkt för oss, fick vi istället en flaska vin gjord på björnbär från familjens egna lilla odling.

Det är just sådana här möten med lokalbefolkningen som sker av en tillfällighet som ger oss extra roliga och värdefulla minnen.

Nu är vi här i Baska sen i går onsdag kväll och tänker vila upp några dagar innan vi fortsätter längs kusten söder ut.

Under dagen har vi gått ner till havet och njutit. Vattnet är helt fantastiskt. Elsa och Doris testade med viss tvekan vattnet. Det var bättre att bara ligga och njuta.

Doris har lätt för att knyta nya kontakter, här charmar hon servitören på en uteservering.
Doriz filt matchar det turkosfärgade vattnet i Adriatiska havet.

Baska är egentligen en liten lugn ort. Fast om det blir lugnt här de närmaste dagarna är tveksamt. Personalen informerade oss när vi anlände att just denna helg är det en Österrikisk musikfestival med mycket blåsinstrument just här i Baska. Redan i dag hög stämning, många orkestrar som stämmer upp, men inte helt synkroniserade. Dessutom bor många av besökarna här på campingen. Många har passerat vår plats, en del klädda i typiska ”läderhosen”. Så det återstår alltså att se hur det blir med lugnet.

Vår resväg senaste dagarna.

2 reaktioner på ”Äntligen Adriatiska havet

Lämna ett svar till Ringsholm på väg Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.