Eftersom vi fått rådet av andra husbilsägare att inte köra in i Dubrovnik med husbil, parkerade vi på en liten camping ca 1 mil norr om staden.

Buss in till Dubrovnik var uteslutet på grund av hundarna så campingvärden hjälpte oss med att boka en taxi. Kostade oss 180 kunas enkel väg, första utifrån taxameter, hem ingen.

Taxin hämtade oss i god tid innan den värsta strömmen av turister invaderade gamla stan.

Det första vi såg när vi passerat Pileporten var Onotrios fontän från 1400-talet. Den försörjde staden med vatten och fortfarande är vattnet drickbart.

Här inleddes också kommersen som idag präglar stan. Gycklaren framför fontänen tjänar pengar på att sälja lyckohjärtan och sen bli fotad tillsammans med köparen. Vi känner oss dock tillräckligt lyckliga så vi avstod, men av en slump råkade han komma med på ett foto i alla fall.

Vi gick vidare på den blanka stenbelagda gatan som har trampats av många sen 1400-taket. Den breda gatan kantas av butiker, serveringar och caféer, allt anpassat för oss turister.

På båda sidor av huvudgatan leder mängder av smala gränder med trappor upp till muren som omger staden. Det går att promenera runt stan uppe på själva muren men dit är inte hundar välkomna, så fick vi avstå. Men vi tog oss så nära muren som möjligt på insidan. Det spelar ingen roll vilken gränd man väljer när man går tillbaka neråt, alla leder till huvudgatan.

Istället för att njuta av utsikten uppifrån muren, tog vi oss till Lucas-platsen, stans gamla torg. Vi passerade Rektorspalatset som fram till 1800-talet tjänade som regeringsbyggnad, fängelse och krutförråd.

Dubrovnik, eller Ragusa som var det gamla namnet på staden, har varit ett av Unescos världsarv sedan 1979. Under Balkankriget 1991 – 2001 förstördes stora delar av staden. Av detta syns inte så mycket eftersom husen återuppbyggts och restaureras. Tittar man däremot upp på taken så syns det att de flesta av husen har nya takpannor. Men minnena av de förskräckliga bombningarna som skedde då lever kvar hos de som lever här.

En torghandlare beskrev hur meningslöst kriget var. Mycket förstördes och många offrades på grund av att några som hade makt ville ha ännu mer än makt. Detta påminner om vad som sker i en annan del av Europa idag.

Efter tre timmars besök var vi nöjda och vår taxichaufför kom punktligt och hämtade upp oss.

Väl tillbaka till campingen bestämde vi oss för att vända norrut igen. Det blev en övernattning utanför en gammal kyrka, halvvägs upp på Peljesachalvön, och med en vinfabrik tvärs över landsvägen.

Dagen efter passerade vi åter den vackra Peljesacbron.

Nu kunde vi fortsatt på samma väg som vi körde på nervägen, väg 8, alltså kustvägen. Men istället valde vi att ta de mindre vägarna inåt för att se vad som döljer sig bakom Biokovobergen.

Fördelen med att välja de mindre vägarna är ju att komma ifrån turismen och få en möjlighet att uppleva det riktiga vardagslivet. Detta blev vi varse när vi gjorde ett stopp i en liten by för att handla lite.

Vi träffade nämligen en äldre man som stolt visade upp sin trädgård. Den var inte stor men där kunde han plocka mandariner, kiwi, granatäpplen, päron och valnötter. Frukter som han givmilt delade med sig av. Där fanns också en kraftig vinstock som gav tillräckligt med druvor för vintillverkning till hemmabruk.

Om trädgården var inbjudande så var inte garaget så välstädat. Men här tillverkades hemmets vin och för 30 kuna kunde vi köpa 3 liter vin. Hur kvaliteten är återstår att se.

Den gamle mannen pratade ingen engelska utan bubblade oavbrutet på med sin kroatiska. För oss, trots våra språkproblem, var det ett givande möte, och utifrån hans bemötande så tror vi att det var även så för honom.

Några kilometer senare stannade vi vid en mer utvecklad vingård.

Sonen i huset berättade på utmärkt engelska om hur deras vintillverkning går till och hur kvalitén på viner utvecklats de senaste 20 åren.

Efter vinprovning och lite inköp erbjöd han oss att övernatta vid deras vinodling några kilometer utanför byn. Det visade sig att deras mark ligger i en av de bördigaste dalarna i denna del av landet. Ett ”lapptäcke” av odlad mark, så som det såg ut i Sverige i slutet av 1700-talet och början av 1800-talet, före de stora skiftesreformerna.

Här försörjer sig många odlare på grönsaks- och fruktodling. En riktigt grön oas. Mitt i detta stora grönsaksland sov vi gott och vaknade upp till en fantastisk vy och soluppgång.

Som sammanfattning av vår resa ner till Dubrovnik, så känner vi att det vi upplevde på resan dit och tillbaka, gav mer än själva staden Dubrovnik. Staden är givetvis vacker och har en intressant historia men vi har sett andra platser som gett oss större avtryck. Men vårt mål var att komma dit och nu har vi varit där

Nu är vi sedan några dagar tillbaka på Split Camping och njuter av sol, värme och en väldigt fin hundbadstrand. När vi kom hit första gången i början av okt. var det kö till platserna varje eftermiddag. Nu märks det att säsongen börjar lida mot sitt slut, många lediga platser. Mest är det tyskar som ligger här, säkert 90% men också några fransmän, holländare och engelsmän. Det är bara vi, våra vänner från Värmdö, Birgitta och Janne samt ytterligare en svensk husbil som kom senaste helgen som får försvara de svenska färgerna.

Här blir vi kvar ett antal dagar. Vädret får styra vår kalender, så det är riktigt lata och sorgefria dagar. Vårt största problem är nog ”va ska vi ha till middag?” Men det löser sig lätt, direkt utanför campingen finns fiskaffär, grönsaksaffär och inte minst ett bageri.

Ett är dock säkert, när vi väl kommer hem så kommer vi få tillräckligt med regn och rusk. Så, just nu det gäller det att njuta så länge och så mycket det bara går.