Vi har varit i vackra Porto tidigare och vet att det är en stad med mycket människor och trafik i rörelse. Senast vi var här (2018) var det dessutom en stor fotbollsmatch på gång, vilket gjorde det än svårare att ta sig fram.

Det lättaste för oss, och kanske det bästa för hundarna, var att lämna kvar dem i husbilen på campingen. Så, efter en rejäl rastning på beachen tog vi bussen in till centrum, (buss nr 15, 1.90 €/person o enkelresa).

Vi strosade runt i Caisada Ribeirakvarterens krokiga och smala gränder och njöt av de pastellmålade fasaderna. Även om det var småruggigt och solen hade det svårt att bryta fram, så kunde vi ta en lättare lunch ute på en trottoarservering och samtidigt lyssna på gatumusik.

Ett måste den här gången var att se den berömda tågstationen São Bento. Väggarna är klädda med typiskt blå-vitt kakel, azulejo, och motiven är hämtade från historiska händelser och hur människor levde och arbetade.

Att vänta på ett tåg här kan inte bli långtråkigt när det finns mycket vackert att titta på.

Det är inte bara i Barcelos man hittar tuppar. I Porto hittar du många!

Dagen efter körde vi vidare söder ut, passerade Aveiro med sina färgstarka gondoler.

Strax efter kunde vi beskåda de randiga, färgglada husfasaderna i Barrio dos Pescadores. Historien bakom husens målning sägs vara att det skulle vara lättare för fiskaren att känna igen sitt egna hus genom den eviga dimman som kom från havet.

Vi stannade för övernattning i Costa de Lavos, fiskarnas by. Här mötte vi i undulaten Maggi som var ute på kvällspromenad med sin herre.

Dessutom kunde vi beskåda husbilen Arnold med sin egna vindmölla.

Ett favoritställe, Foz do Arelho, blev nästa stopp. Här bjuds det på en fantastisk strand och, om man tar sig lite högre upp, en vidunderlig utsikt över kustremsan.

På den här ställplatsen såg vi den första svenska husbilen på hela den här resan. Ägaren till XAM … från Stockholm, bor mesta delen av året i ett hus här nere. På nästan 340 mil inte en enda svensk husbil förrän nu. Vi brukar under våra resor reflektera över att vi sällan ser svenskar och brukar då ställa oss frågan, ”är vi på rätt eller fel ställen?” Stockholmarens spontana svar kom snabbt, rätt!

Dagen efter rullade husbilen vidare. På behörigt avstånd passerade vi Lissabon, för att sedan parkera nära småbåtshamnen i Sines.

Vi var här i december -21 och då var stan pyntad inför julen med mängder av ljusdekorationer. Nu lite mer vanligt.

Stadens berömde son, Vasco da Gama, är född här och hans far var borgmästare. Nu står han som staty utanför kyrkan och blickar ut över havet.

Vägen vi har åkt de senaste dagarna har verkligen bjudit på en varierad natur. Pinjeträd, korkek, eukalyptusträd, olivlundar och sist men inte minst alla storkar högt upp i sina fina bon. Allt går inte fånga på bild men förhoppningsvis kommer vi inte glömma våra upplevelser på mycket länge.

På vägen till Alvor tog vi en sväng ut till Praia de Monte Clerigo som ligger utanför Aljezur. Här blev det full fart på Elsa och Doriz.

Eftersom området här är naturskyddat så är fricamping inte tillåten. Så inne i Aljezur, bakom tjänstgörande nattpolisers lokaler, står vi ikväll parkerade. Återstår att se om detta är en för- eller nackdel. Men vi pratade med en av de poliser som jobbar just i natt och han lovade att hålla ett vakande öga över oss.

I morgon, efter ca 385 mil, kommer vi att landa på Camping Alvor, där vi planerar att stanna ett tag. Dags att bara vila. Under vår resa hit ner har vi haft 18 övernattningar. Av dessa har 14 varit på gratis ställplatser eller fricamping, 2 på betalställplatser samt 2 campingnätter.

Några tycker kanske att vi har tagit onödigt lång tid på oss, men vi trivs med tempot och hinner se mycket under resans gång. Men nu ska det bli skönt att bara ligga still ett tag.

Vår resväg de senaste dagarna.